vimsigamamman

Fick ett telefonsamtal igår..
Det ändrade helt plöstsligt allt. Från att jag var på gång att göra det som vanligen ska göras, till att jag hamnade gråtandes sittandes lutande mot en vägg..telefonen fortfarande i handen. Min pappa..är död.
Kan inte förstå det. Hade ju så mycket kvar som jag ville säga. Trodde jag hade chansen att göra det, han var ju bara 56!
Så himla trött på att människor jag älskar försvinner på det här sättet, först Steve och nu pappa.
Usch..allt känns så tungt nu, så overkligt, är i en mardröm igen.

Ida och Daniel åker iväg till sin stödfamilj i idag tills imorgon (lördag), det känns bra, jag behöver tid att fundera och gråta ut. William är med min mamma i Växjö, hos moster Monica. William blev så ledsen när han såg mig ledsen och fick höra att min pappa är död, för då kom han på att hans pappa också är död. Det gör så ont i mig. Tur att han fick komma iväg och ha lite roligt. Tack alla som verkligen finns där för mig och barnen, känns så otroligt skönt att veta.

Tänker så på min lilla goa lillasyster och hennes mamma som jag vet har det fruktansvärt jobbigt nu.
Brorsan..hoppas du vet att du kan komma hit eller ring när du vill prata..
Stora kramar till er!